TANKAR I VECKA 40

/ Permalink / 8

Jaha, då ska man föda snart..

Känns helt overkligt, jag vet inte ens om jag har fattat att det ligget ett barn i min kropp som ska ut.

I går rörde sig magen så mycket så att jag trodde att hon skulle spräcka huden och krypa ut, jag skämtar inte!

Jag tvingade Linus att hålla kvar händerna på magen och han tyckte att det var så läskigt och fick typ panik! han sa saker som att "Det känns som att du har en stor fisk där inne som simmar runt"

Det kändes skönt att se hans reaktion för då kanske han förstår bättre hur det känns för mig, jag tycker att det är as äckligt när hon rör sig så mycket och jag kan inte gör något åt det!

Det känns verkligen som att jag är en fånge i min egna kropp, just nu så känns det bara som att det jag äger på min kropp är min hjärna.

Jag känner inte igen mig när jag kollar mig i spegeln, det är inte jag som står där.

Jag är så svullen i hela kroppen, jag ser inte mina ben eller fötter längre, det känns som att jag är en halv människa, jag har bara en överkropp.

Det är så mycket känslor och tankar som svävar runt i huvudet nu, jag har inte alls känt för att blogga eller ta fina bilder eller ens umgås med vänner.

Jag har liksom gått in i min gravidbubbla nu och försöker peppa mig själv och förbereda mig mentalt, jag tror starkt på att det här är något som jag bara kan klara av själv på mitt sätt.

Det spelar ingen roll vad någon säger just nu för det är min kropp och jag vet bäst hur jag mår och hur den fungerar.

Det känns lite som att jag ska ut i krig (jag har aldrig varit i krig men jag kan tänka mig att det känns på ett liknande sätt) man vet att det kommer bli farligt, göra ont, man kanske dör och man kommer vara med om något som man aldrig hade kunnat föreställa sig.

Linus och jag kom fram till att killar gör "lumpen" och tjejer "föder barn" och att det faktiskt finns väldigt många likheter.

9 månader av tortyr blandat med glädje och rädsla.

Det har verkligen varit 9 månader av rädsla, oro, nervositet, ånger, ångest, ilska, trötthet, smärta, utanförskap och isolering.

Många tycker att det är så underbart att vara gravida och det är så mysigt när barnet sparkar mm, jag kan tyvärr inte hålla med.

Jag har velat få det överstökat från dag 1.

Vi vill ha barn och det här måsta jag utstå för att vi ska få barn, så har jag tänkt nästan varje dag.

Och den här jävla oron som ligger över en hela tiden! Första månaderna var jag livrädd för att få missfall, sen var jag livrädd för att jag skulle äta något som gjorde att jag fick missfall, sen spydde jag så mycket och hårt så jag var orolig att barnet skulle dö av alla kramper, sen kom den här sjukt varma sommaren och jag trodde att barnet skulle dö av värmeslag, sen nu dom senaste månaderna så har jag varit så orolig för minskade fosterrörelser och vi var ju till och med inne för någon vecka sedan och kollade.

Sen så har jag varit orolig för att vi har gjort så många ultraljud och man har hört att det inte är bra, sen har jag varit orolig för att röra mig för fort eller klämma barnet när jag sover.. sen fick jag höra att man inte skulle bada varmt för det var inte bra..

Så mycket kritik som jag har fått från dag 1 när jag berättade att jag var gravid, och det verkar som att alla gravida får det.

Framförallt så får man höra så mycket om hur magen ser ut och hur den ska se ut och alla dessa jävla skämt om att det är tvillingar eller trillingar mm.

Det här är det jobbigaste som jag har varit med om i hela mitt liv, båda psykiskt och fysiskt.

Det är så mycket som folk inte ser eller vet om mig och hur mycket jag har kämpat under graviditeten och försökt vara stark och bara vända ryggen till, inte ta åt mig av folks kommentarer mm.

I början av detta år så mådde jag så jävla dåligt och åt starka mediciner, men så fort jag fick reda på att jag var gravid så slutade jag med medicinerna för det kunde påverka barnet, fast läkarna sa att jag var tvungen att ta medicinerna så struntade jag i det, för jag ville inte att något skulle hända barnet.

Sedan har jag haft och har väldigt mycket problem med min familj, jag har inte fått något stöd alls från min del av släkten (förutom från min storebror). Min mamma har inte ens träffat mig under hela min graviditet.

Sist jag såg henne var förra julen och jag kan inte förstår hur man kan göra så mot sitt egna barn. Jag kommer ALDRIG att göra så mot min dotter, det spelar ingen roll om hon inte vill träffa mig, jag har tagit henne till denna jord och hon är mitt ansvar tills jag dör och om jag fuckar upp det så har jag sagt till Linus att han måste läxa upp mig då och ta mig i kragen! För det ska inte hända, jag vill inte bli som min mamma och jag kommer aldrig att bli som henne.

Vissa människor ska inte ha barn eller djur, dom ska inte ha ett ansvar för en annan levande varelse! Men det är ett annat blogginlägg för det kan jag skiva om i oändlighet.

Jag har kämpat med min bakgrund och under graviditeten har jag blivit mobbad på nätet mm, det har varit två dödsfall detta år och jag har själv haft dödsångest.

Men en sak som jag är glad för är att min storebror hörde av sig och att vi har fått en bättre kontakt och sedan så är Linus släkt väldigt glada för att vi ska ha barn och det känns bra.

Men framförallt så är jag glad för att jag har Linus och att han vill ha mig trots att jag är så ful och tråkig just nu.

Jag kan inte påstå att jag har haft några rejäla utbrott, jag har gråtit några gånger och känt mig lite deprimerad men jag har inte kastat knivar eller varit så otrevlig.

Jag har varit väldigt lugn under hela graviditeten tycker jag, men jag måste väl fråga Linus om det.

Jag trodde att det skulle vara mer som på film att man skulle gråta till allt som var sorgligt och att man skulle få raseriutbrott och att man MÅSTE ha lakrits annars dör man typ.

Men så har jag inte känt..

Nu är jag fortfarande gravid så det är inte över ännu, men förhoppningsvis om en vecka eller tidigare :)

Jag vet inte hur mycket jag kommer orka blogga den här veckan, jag kommer blogga när jag känner för det och om jag har något roligt eller intressant att berätta.

Jag vill bara avsluta detta "tunga" inlägg med att säga att jag är så sjukt lycklig för att jag är gravid och för att vi ska få ett barn. Jag har bara tagit upp dom negativa sakerna men självklart så är det här det bästa som har hänt mig hittills och jag tror att när jag väl får hålla mitt barn i famnen så kommer allt kännas mycket bättre och dessa nio månader av elände kommer kännas så värt det och jag kommer säkert att vilja göra om allt igen.

Jag tror att även jag kommer födas på nytt när jag föder Elleonora.

OCH , Jag tycker att jag har en jättefin gravidmage <3

/ Lilié

KONTROLL HOS BARNMORSKAN

/ Permalink / 12

Nu har jag nog träffat alla barnmorskor som finns på vår BVC.

varje gång jag har gått dit så har det varit en ny barnmorska, jag förstår om man kan bli sjuk mm men det känns lite tråkigt att varje gång gå igenom samma sak.

Hittills har jag träffat 4 olika barnmorskor och idag skämtade den nya barnmorskan om det och sa att det bara fanns en kvar att träffa :P

Egentligen spelar det ingen roll för alla är lika duktiga och min graviditet har varit rätt så normal..

Idag var första gången som det "hände" något med mina värden.

Jag hade lite äggvita i mitt urin och det betyder att jag lägger på mig vätska för fort men barnmorskan tyckte inte att det var så allvarligt  eftersom att mitt blodtryck var jättebra.

Men om jag skulle få huvudvärk så skulle jag ringa förlossningen direkt.

Nu början man ju undra när det är dags.. min BF är 6 oktober och dom säger ju att det är vanligt att förstföderskor brukar gå över tiden, men man vet aldrig!

För jag har flera kompisar som fött tidigare och senare och vissa på BF så nu är det bara att ta en dag i taget.

Men det känns ju som att man borde känna på sig??

Ni som fött barn, kände ni på er typ en dag innan eller så att i morgon kommer "hen" komma? 

Djur är ju också väldigt känsliga och man märker att alla katter dras till mig nu, alla vill ligga och gosa med magen så kanske kommer dom varna mig i förväg :)

Jag har inte så mycket roliga bilder att dela med mig utav idag, här kommer en på min outfit:

Jag har ju  inte haft turen att få behålla min kroppsform så det enda jag kan ha på mig är typ leggings, långa linnen, badtofflor eller uggs samt en lång kofta typ.

Jag har nog haft samma kläder på mig i flera veckor, dock har jag tvättat dom emellanåt.

Jag kan inte få på mig något annat som jag har i garderoben, jag får inte ens på mig mina jeans över mina vader!?

Och jag slutar inte att gå upp i vikt, på två veckor så har jag gått upp ytterligare 2 kg.

Jag hoppas verkligen att "amningen" ska göra susen men det har jag svårt att tro, jag kommer bokstavligt talat att få träna skiten ur kroppen sen!

Klart att man kanske förlorar 7-10 kg när bebisen kommer ut, dvs bebisens kroppsvikt, vätska och lite slaggprodukter kanske, livmoderkakan mm.

Men jag tror ju inte att amningen kommer lyfta min rumpa eller ta bort mitt gäddhäng!

Jajajaja... är så väldigt trött på detta nu men ändå känner jag mig  inte redo för att föda :P

See you later!

/ Lilié

Till top