TANKAR I VECKA 40

/ Permalink / 8

Jaha, då ska man föda snart..

Känns helt overkligt, jag vet inte ens om jag har fattat att det ligget ett barn i min kropp som ska ut.

I går rörde sig magen så mycket så att jag trodde att hon skulle spräcka huden och krypa ut, jag skämtar inte!

Jag tvingade Linus att hålla kvar händerna på magen och han tyckte att det var så läskigt och fick typ panik! han sa saker som att "Det känns som att du har en stor fisk där inne som simmar runt"

Det kändes skönt att se hans reaktion för då kanske han förstår bättre hur det känns för mig, jag tycker att det är as äckligt när hon rör sig så mycket och jag kan inte gör något åt det!

Det känns verkligen som att jag är en fånge i min egna kropp, just nu så känns det bara som att det jag äger på min kropp är min hjärna.

Jag känner inte igen mig när jag kollar mig i spegeln, det är inte jag som står där.

Jag är så svullen i hela kroppen, jag ser inte mina ben eller fötter längre, det känns som att jag är en halv människa, jag har bara en överkropp.

Det är så mycket känslor och tankar som svävar runt i huvudet nu, jag har inte alls känt för att blogga eller ta fina bilder eller ens umgås med vänner.

Jag har liksom gått in i min gravidbubbla nu och försöker peppa mig själv och förbereda mig mentalt, jag tror starkt på att det här är något som jag bara kan klara av själv på mitt sätt.

Det spelar ingen roll vad någon säger just nu för det är min kropp och jag vet bäst hur jag mår och hur den fungerar.

Det känns lite som att jag ska ut i krig (jag har aldrig varit i krig men jag kan tänka mig att det känns på ett liknande sätt) man vet att det kommer bli farligt, göra ont, man kanske dör och man kommer vara med om något som man aldrig hade kunnat föreställa sig.

Linus och jag kom fram till att killar gör "lumpen" och tjejer "föder barn" och att det faktiskt finns väldigt många likheter.

9 månader av tortyr blandat med glädje och rädsla.

Det har verkligen varit 9 månader av rädsla, oro, nervositet, ånger, ångest, ilska, trötthet, smärta, utanförskap och isolering.

Många tycker att det är så underbart att vara gravida och det är så mysigt när barnet sparkar mm, jag kan tyvärr inte hålla med.

Jag har velat få det överstökat från dag 1.

Vi vill ha barn och det här måsta jag utstå för att vi ska få barn, så har jag tänkt nästan varje dag.

Och den här jävla oron som ligger över en hela tiden! Första månaderna var jag livrädd för att få missfall, sen var jag livrädd för att jag skulle äta något som gjorde att jag fick missfall, sen spydde jag så mycket och hårt så jag var orolig att barnet skulle dö av alla kramper, sen kom den här sjukt varma sommaren och jag trodde att barnet skulle dö av värmeslag, sen nu dom senaste månaderna så har jag varit så orolig för minskade fosterrörelser och vi var ju till och med inne för någon vecka sedan och kollade.

Sen så har jag varit orolig för att vi har gjort så många ultraljud och man har hört att det inte är bra, sen har jag varit orolig för att röra mig för fort eller klämma barnet när jag sover.. sen fick jag höra att man inte skulle bada varmt för det var inte bra..

Så mycket kritik som jag har fått från dag 1 när jag berättade att jag var gravid, och det verkar som att alla gravida får det.

Framförallt så får man höra så mycket om hur magen ser ut och hur den ska se ut och alla dessa jävla skämt om att det är tvillingar eller trillingar mm.

Det här är det jobbigaste som jag har varit med om i hela mitt liv, båda psykiskt och fysiskt.

Det är så mycket som folk inte ser eller vet om mig och hur mycket jag har kämpat under graviditeten och försökt vara stark och bara vända ryggen till, inte ta åt mig av folks kommentarer mm.

I början av detta år så mådde jag så jävla dåligt och åt starka mediciner, men så fort jag fick reda på att jag var gravid så slutade jag med medicinerna för det kunde påverka barnet, fast läkarna sa att jag var tvungen att ta medicinerna så struntade jag i det, för jag ville inte att något skulle hända barnet.

Sedan har jag haft och har väldigt mycket problem med min familj, jag har inte fått något stöd alls från min del av släkten (förutom från min storebror). Min mamma har inte ens träffat mig under hela min graviditet.

Sist jag såg henne var förra julen och jag kan inte förstår hur man kan göra så mot sitt egna barn. Jag kommer ALDRIG att göra så mot min dotter, det spelar ingen roll om hon inte vill träffa mig, jag har tagit henne till denna jord och hon är mitt ansvar tills jag dör och om jag fuckar upp det så har jag sagt till Linus att han måste läxa upp mig då och ta mig i kragen! För det ska inte hända, jag vill inte bli som min mamma och jag kommer aldrig att bli som henne.

Vissa människor ska inte ha barn eller djur, dom ska inte ha ett ansvar för en annan levande varelse! Men det är ett annat blogginlägg för det kan jag skiva om i oändlighet.

Jag har kämpat med min bakgrund och under graviditeten har jag blivit mobbad på nätet mm, det har varit två dödsfall detta år och jag har själv haft dödsångest.

Men en sak som jag är glad för är att min storebror hörde av sig och att vi har fått en bättre kontakt och sedan så är Linus släkt väldigt glada för att vi ska ha barn och det känns bra.

Men framförallt så är jag glad för att jag har Linus och att han vill ha mig trots att jag är så ful och tråkig just nu.

Jag kan inte påstå att jag har haft några rejäla utbrott, jag har gråtit några gånger och känt mig lite deprimerad men jag har inte kastat knivar eller varit så otrevlig.

Jag har varit väldigt lugn under hela graviditeten tycker jag, men jag måste väl fråga Linus om det.

Jag trodde att det skulle vara mer som på film att man skulle gråta till allt som var sorgligt och att man skulle få raseriutbrott och att man MÅSTE ha lakrits annars dör man typ.

Men så har jag inte känt..

Nu är jag fortfarande gravid så det är inte över ännu, men förhoppningsvis om en vecka eller tidigare :)

Jag vet inte hur mycket jag kommer orka blogga den här veckan, jag kommer blogga när jag känner för det och om jag har något roligt eller intressant att berätta.

Jag vill bara avsluta detta "tunga" inlägg med att säga att jag är så sjukt lycklig för att jag är gravid och för att vi ska få ett barn. Jag har bara tagit upp dom negativa sakerna men självklart så är det här det bästa som har hänt mig hittills och jag tror att när jag väl får hålla mitt barn i famnen så kommer allt kännas mycket bättre och dessa nio månader av elände kommer kännas så värt det och jag kommer säkert att vilja göra om allt igen.

Jag tror att även jag kommer födas på nytt när jag föder Elleonora.

OCH , Jag tycker att jag har en jättefin gravidmage <3

/ Lilié

#1 - - Sara:

Du är fantastiskt! Ta inte åt dig av alla elaka kommentarer för du är bättre än dem!

#2 - - Tina:

Du är inte ensam.. Har flera kompisar som helt plötsligt vågar prata ärligt om känslan att vara gravid när jag berättat hur jag känt. Känner mycket som dig! Jag tror att många inte vågar säga att dom inte bara ääääälskar att vara gravid!

Din mage är jättefin :)

Svar: Tack ❤️
biskopsdotter

#3 - - Li:

Jaaa absolut Lilié !! Du har verkligen en jättefin gravidmage och jag vet att du kommer bli en fantastisk mamma för du är redan en helt otroligt fantastisk person !! Jag önskar dig och Linus ALL lycka i världen som föräldrar och jag vet att ni kommer bli världens finaste familj tillsammans , ni 3 :-) plus katterna ;-)

#4 - - Thess:

Starkt skrivet. Tråkigt att höra att det varit så många motgångar och tuffa händelser i ditt liv. Men jag tror det är som du skriver, att du kommer födas på nytt också när din lilla prinsessa föds. Önskar er verkligen all lycka och lycka till på förlossningen. Låter som du är en stark person. Själv sitter jag här i v.42 nu och denna veckan VET jag att vi kommer träffa vår bebis för på torsdag blir jag igånsatt om inte bebis kommit innan. Har rätt onda värkar men tyvärr inga regelbundna än så håll tummarna för mig:)

Svar: Shit vad jobbigt, jag vill inte gå över tiden heller men jag har i princip ställt in mig på de, för det verkar vara väldigt vanligt. Håller tummarna för dig. Kram
biskopsdotter

#5 - - Emma:

Du är jättefin!

#6 - - Isabella:

Jag tycker att du är jättefin! Jag vet att man inte alltid känner det själv.. Min sambo talar om för mig varje dag att han tycker att jag är det vackraste han vet och jag har en sån fin gravidmage, men varje gång känner jag bara "aa visst släng dig i väggen" typ. Även fast man inte känner det själv så tror jag på att det är viktigt att man får höra det ibland! :) Jag är inne på övertid nu och varje dag jag vaknar utan att nåt har hänt känns som en besvikelse, så jag tror man behöver alla fina kommentarer man kan få :) Du verkar vara en otroligt stark människa och Linus med sin familj låter som ett otroligt fint och bra stöd! Håll ut sista nu, snart är hon här. Den stora belöningen!

#7 - - Heja Jamal:

Jag tycker att du är jättevacker! <3 starkt av dig att skriva ett sånt här inlägg!

#8 - - sk:

Snart kommer ni få erat mirakel som kanske inte känns som ett mirakel just nu, jag tror som du själv säger att när hon föds att du kommer hitta dig själv igen. Du är så vacker och klok och trots att vi inte känner varandra så är jag helt säker på att du kommer bli en fantastisk mamma. Håll ut! Kram

Till top