NU HAR HAN ÅKT

Allmänt / Permalink / 3

Då var tiden inne, Linus har åkt till Mali och är borta i 3 månader. 

Han åkte i måndags och de här första dagarna har varit så jobbiga på alla vis. 

Mest känslomässigt, Elleonora har gråtit, skrikit och varit arg, både hemma och på förskolan. 

Elisabeth har mest gått runt och sagt "Pappa" men inte vit ledsen eller så. 

Jag trycker bort mina känslor så fort de kommer, det är en inre fight flera gånger om dagen och jag blir nästan arg på känslorna. 

Hur svårt ska det vara? 

Det är ju bara 3 månader och när han kommer hem igen så kommer allt känns så bra. 

Men det blir svårare med barn, vad ska man säga, göra och hitta på med dem? 

Vart är pappa? 

När kommer pappa hem? 

Jag saknar pappa..

 

Andra dagen bestämde jag mig för att göra en orm som Elleonora kan färglägga varje dag, på så vis förstår hon hur lång tid det är kvar och hon verkar gilla den. 

Dock så får jag ångest så fort jag ser på den, jag tänker bara på alla nätter och kvällar som vi har framför oss och all mat som jag måste laga och handla själv. 

 

Men värst är när Elleonora är ledsen och när Elisabeth går runt och "letar" efter pappa, vänder sig om när hon hör något i dörren osv. 

 

Jag får inte ge upp, jag får inte känna något för då kommer allt braka, jag måste vara stark och tänka positivt och trösta barnen. 

Det tänker jag göra också. 

 

Dagen han åkte, tidigt på morgonen, väckte vi Elleonora men vi lät Elisabeth sova. 

Linus var så ledsen och man hörde hur han hulkade i hallen när han stängde dörren. 

Precis när han stängde dörren så började Elleonora gråta, det var som att hon förstod då att det var på riktigt. 

Jag fick en stor sten i bröstet och började direkt tänka hur jag skulle göra med allt. 

Vi måste skapa egna rutiner, mat, sömn, förskolan mm. 

 

Jag vet att många lever själv med sina barn och att detta är vardag för dem. 

Men det är inte vardag för mig eller våra barn. 

Jag hade klarat det galant själv, men det är barnen. 

 

Det är jobbigt att vara människa, jobbigt att ha en hjärna som ständigt tänker, funderar och styr en. 

 
 
Tänk lyckan när det bara är några få bitar kvar att färglägga <3 
/Lilié 
#1 - - Anonym:

Har själv en fyraåring och en ettåring och jag förstår hur jobbigt det måste vara för dig! Både praktiskt och känslomässigt. Försök att få så mkt avlastning du kan! Låt Elisabeth vara hos någon släkting kanske så att du och Eleonora kan hitta på saker själva? Eller om det går - låt barnen vara hos barnvakt båda två lite längre fram så att du får några timmar för dig själv!

#2 - - Anonym:

Stor kram ❤️

#3 - - Hanna Karlsson:

Men vad jobbigt för er! Tre månader kommer gå fort. Smart idé med ormen.

Till top